Kalkaxel, även känd som peritendinitis calcarea händer när kalciumavlagringar bildas på axlarnas senor. Vävnaderna runt området kan bli inflammerade och orsaka mycket axelsmärta. Detta tillstånd är ganska vanligt. Det drabbar oftast personer över 40 år.
Den här guiden hjälper dig att förstå:
- vad som händer i axeln med kalkaxel
- vilka tester som kommer att köras för att diagnostisera detta tillstånd
- vad du kan göra för att lindra smärtan
Vilken del av axeln är påverkad?
Kalkaxel uppstår i senor (senor fäster muskler på ben) i kulleden. Kulleden består faktiskt av flera senor som förbinder musklerna runt din axel med humerus (det större benet i överarmen).
Kalciumavlagringar bildas vanligtvis på senan i kulleden som kallas supraspinatus-senan.
Det finns två olika typer av kalkaxel: degenerativ förkalkning och reaktiv förkalkning. Slitage av åldrande anses vara den främsta orsaken till degenerativ förkalkning. När vi åldras minskar blodflödet till senor i kulleden. Detta gör senan svagare. På grund av slitage när vi använder vår axel börjar fibrerna i senorna att slita och riva, precis som ett slitet rep.
Smärtan från förkalkad seninflammation är vanligtvis koncentrerad på framsidan eller baksidan av en persons axel och ner i armen.
Vissa människor kan uppleva allvarliga symtom. De kanske inte kan röra armen och smärtan kan störa sömnen.
När kalkavlagringarna byggs upp i etapper kan smärtan som en person känner komma plötsligt eller öka långsamt och gradvis.
De tre stadierna är kända som:
- Förkalkning. Kroppen genomgår cellulära förändringar i de områden där kalcium så småningom kommer att byggas upp.
- Kalkstadiet. Kalcium frigörs från cellerna och börjar byggas upp. Under detta skede absorberar kroppen
- kalciumuppbyggnaden, vilket är den mest smärtsamma delen av processen.
- Postkalkstadiet. Kalciumavsättningen försvinner, och en frisk sena tar plats.
Det är dock möjligt att ha tillståndet utan några märkbara symtom.
Behandlingsalternativ
Stötvågsterapi ger mekaniska stötar till områden där kalciumavlagringarna har byggts upp. Medicinering och sjukgymnastik kan vanligtvis användas för att behandla kalkaxel.
Vanliga läkemedel som ordineras för att behandla tillståndet inkluderar icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel.
En läkare kan också ordinera kortikosteroidinjektioner, vilket kan hjälpa till att minska smärta och svullnad.
Andra behandlingar som kan hjälpa till att lindra symptomen på förkalkande tendonit inkluderar:
Extrakorporeal stötvågsterapi (ESWT)
ESWT involverar en liten handhållen enhet som ger mekaniska stötar till en persons axel, nära där kalciumavlagringarna har byggts upp. Dessa chocker kan bryta upp insättningarna.
Behandlingen sker vanligtvis en gång i veckan i 3 veckor.
Ju högre frekvens dessa stötar är, desto effektivare är de. Chockerna kan vara smärtsamma, och en läkare kan justera nivån för att säkerställa att en person kan tolerera dem.
Radiell chockvågsterapi (RSWT)
Detta liknar mycket ESWT och innefattar en handhållen enhet som kommer att leverera låg- till medel-energi-stötar på axeln där kalciumet har byggts upp.
Terapeutisk ultraljud
Under ett terapeutiskt ultraljud kommer en läkare att använda en handhållen enhet som riktar en högfrekvent ljudvåg där kalket har byggts upp för att bryta ner den. Denna procedur är vanligtvis smärtfri.
Perkutan nålning
Under denna procedur kommer en läkare först att ge lokalbedövning till det drabbade området innan han använder en nål för att göra hål i huden.
Läkaren kommer sedan att ta bort kalkavlagringar genom dessa hål, vanligtvis genom att använda ett ultraljud för att leda dem till rätt platser.
Kirurgi
De flesta människor kan förvänta sig att deras förkalkade seninflammation behandlas framgångsrikt utan behov av kirurgi. Emellertid behöver cirka 10 procent av människor som är betrodd det. Det finns två typer av operationer för att ta bort kalkavlagringar.
Öppen kirurgi innebär att en läkare gör ett snitt i huden med en skalpell. De kan sedan ta bort kalket manuellt genom snittet.
I sällsynta fall är öppen kirurgi nödvändig. Vid öppen operation kommer kirurgen till kalciumavlagringen genom att skära igenom muskler och andra omgivande vävnader. Själva senan skärs för att tillåta avlägsnande av kalciumavlagringarna. Kirurgen sköljer området för att bli av med kalciumkristaller och syr sedan ihop musklerna och huden.
Artroskopisk kirurgi innebär att en läkare gör ett snitt där de kommer att sätta in en liten kamera. Kameran hjälper till att guida läkaren dit avlagringarna har byggts upp så att de kan ta bort dem mer exakt.
Kalkavlagringar bildas i de skadade senorna som en del av läkningsprocessen.
Reaktiv förkalkning är annorlunda. Varför det inträffar är inte klart. Det verkar inte vara relaterat till degeneration och är mer sannolikt att orsaka axelsmärta än degenerativ förkalkning. Läkare beskriver reaktiv förkalkning i tre steg. I det förkalkificerade stadiet ändras senan på sätt som gör att kalciumavlagringar är mer benägna att bildas. I förkalkningsstadiet avsätts kalciumkristaller i senor och sedan börjar de försvinna. Kroppen återabsorberar helt enkelt kalciumavlagringarna. Ironiskt nog är det under detta skede som smärta mest sannolikt uppstår. I stadiet efter läker kroppen senan, och senan omformas med ny vävnad.
Ingen vet vad som får kroppen att absorbera avlagringarna, men när detta inträffar och vävnaden börjar byggas om, minskar smärtan vanligtvis eller försvinner helt.
Det finns flera anledningar till kalkaxel. Vid kalkaxel är allvarligt slitage, åldrande eller en kombination av de två inblandade. Vissa forskare tror att kalkavlagringar bildas eftersom det inte finns tillräckligt med syre till senvävnaderna. Andra känner att tryck på senor kan skada dem, vilket gör att kalciumavlagringarna bildas.
Uppbyggnaden av kalciumavlagringar kan vara kopplad till en av följande faktorer:
- åldrande
- skador på senor
- brist på syre till senorna
- genetik
- onormal sköldkörtelaktivitet
- celler växer onormalt
- kemikalier som produceras av kroppen för att bekämpa inflammation
- metabola sjukdomar, inklusive diabetes
Reaktiv förkalkning är ännu mer ett mysterium. Denna typ av problem uppstår hos yngre patienter och verkar försvinna nästan helt av sig själv i många fall
Sjukgymnastik är vanligtvis användbart för att säkerställa att axelsmärtorna helt försvinner.
Vilka är symtomen på kalkaxel?
Medan kalket avsätts kan du känna endast mild till måttlig smärta, eller till och med ingen smärta alls. Av någon okänd anledning blir kalkaxel mycket smärtsam när avlagringarna återupptas. Smärta och stelhet vid förkalkad axel kan leda till att du tappar rörelse i axeln. Även att lyfta armen kan bli smärtsamt. När det är som mest allvarligt kan smärtan störa din sömn.
Din läkare kommer att ta en detaljerad medicinsk historia och göra en grundlig fysisk undersökning av din axel. Smärtan vid kalkaxel kan förväxlas med andra tillstånd som orsakar axelsmärta. En röntgen är vanligtvis nödvändig för att bekräfta förekomsten av kalkavlagringar. Röntgen kommer också att hjälpa till att hitta den exakta platsen för avlagringar.
Du kommer förmodligen att behöva ta flera röntgenbilder med tiden. Detta kommer att hjälpa din läkare att hålla reda på förändringarna i förkalkningsmängden. Genom att följa förändringarna i kalciumavlagringarna kan din läkare avgöra om tillståndet kommer att läka med fysioterapibehandling eller kanske kräver operation.
Icke-kirurgisk behandling
Din läkares första mål är att hjälpa till att kontrollera din smärta och inflammation. Initial behandling kommer sannolikt att vara en kort mängd vila och även antiinflammatorisk medicinering, till exempel ibuprofen. Det antiinflammatoriska läkemedlet används främst för att kontrollera smärta. Din läkare kan föreslå en kortisoninjektion om din smärta förblir svår även efter att ha provat andra icke -kirurgiska behandlingar. Kortison är en mycket kraftfull steroid. Kortison kan vara mycket effektivt för att tillfälligt lindra inflammation och svullnad.
Under den tid då kalciumavlagringar återabsorberas kan smärtan vara särskilt svår. Din läkare kan föreslå en procedur som kallas sköljning där ett försök görs att försöka ta bort kalciumavlagringen genom att föra in två stora nålar i området och skölja med steril koksaltlösning (saltlösning är helt enkelt en saltvattenlösning.) Ibland bryter sköljning loss kalkpartiklarna och de kan sedan tas bort med nålarna. Att bli av med kalciumavlagringarna kan hjälpa till att påskynda läkningen. Även om sköljningen inte avlägsnar kalciumavlagringar kan det minska trycket i senan, vilket leder till mindre smärta.
På grund av de olika typerna av kalkaxel och på grund av de progressiva stadierna av reaktiv kalcific tendonit kan din smärtnivå variera. Sjukgymnastik kan vara mycket effektivt för att minska smärtan och inflammationen som orsakas av denna skada. Din sjukgymnast kan använda elektriska metoder för detta ändamål. Ultraljud är särskilt användbart för detta och kan till och med minska storleken på kalciumavlagringen i vissa fall, även om det kan kräva flera behandlingar för att göra det (4X i veckan i 6 veckor har rekommenderats.) Värme och/eller is kan också vara mycket användbar för att minska smärta och inflammation, liksom andra metoder som interferensiell ström. Din sjukgymnast kan också använda massage runt axeln för att lindra ditt obehag och hjälpa till med tillhörande inflammation.
Rehabilitering
Nästa del av behandlingen kommer att fokusera på att återfå rörelseomfånget, styrkan och koordinationen i din axel. Din sjukgymnast kommer att ordinera en serie stretch- och stärkande övningar som du kommer att kunna träna och även lära dig göra som en del av ett träningsprogram.
På grund av den initiala smärtan du kan känna kommer rörelseomfångsövningarna först att göras passivt, vilket innebär att du inte använder dina egna muskler i den skadade axeln för att lyfta leden till dess fulla rörelseomfång. Att upprätthålla passivt rörelseomfång är särskilt viktigt i de tidiga stadierna av behandling av förkalkande seninflammation eftersom smärtan i samband med denna skada ofta begränsar dig från att använda axeln över axelhöjd.
Om du däremot inte passivt upprätthåller räckvidden över huvudet i axeln, löper din axel en betydande risk att bli stel och inte kunna röra sig in i detta intervall ens när den akuta smärtan och inflammationen orsakad av den kalkiska tendiniten har försvunnit.
Passiv utbud av rörelseövningar kan inkludera användning av rehabiliteringsutrustning som remskivor och stavar, eller så kan din terapeut bara be dig att använda din icke-problematiska arm för att flytta din smärtsamma. I vissa fall kan din sjukgymnast själv flytta axeln åt dig; återigen, detta anses vara passiv rörelse. En cykelrörelse på överkroppen kan också vara användbar i de tidiga stadierna av rehabilitering för att förbättra rörelseomfånget och uppmuntra koordinerad rörelse av hela den övre extremiteten, så länge den kan användas utan att orsaka obehag.
Isometriska övningar arbetar musklerna utan att anstränga de skadade eller smärtsamma vävnaderna. Din sjukgymnast lär dig hur du använder din andra hand eller vägg för motstånd medan du böjer och spänner dina muskler, vilket skapar en isometrisk sammandragning av axelmusklerna. Din terapeut fortsätter sedan dina övningar så att du stärker musklerna genom sina tillgängliga rörelser. Detta kan innebära att du använder lättviktare eller band för att öka motståndet för din övre extremitet.
Tillräcklig styrka och uthållighet i rotatormanschettmusklerna i olika rörelseområden, inklusive över axelhöjd, behövs för att axeln ska fungera fullt ut. Tillräcklig styrka minskar också trycket på kalciumavlagringar i axeln, vilket kan leda till mindre smärta och snabbare återhämtning.
En avgörande komponent för alla axelrehabiliteringsprogram är förmågan för dig att återfå det som kallas “proprioceptiv kontroll” av axelleden. Proprioception är förmågan att veta var din kropp är utan att titta på den. Till exempel, varje gång du sträcker dig över huvudet med din hand behöver ditt sinne inte medvetet tänka på att göra handlingen, men alla muskler i axeln (och armbåge, handled och övre delen av ryggen) koordinerar handlingen precis så att du kan utföra rörelsen utan obehag eller klämningar.
När du har ont i en led, eller om ledens vävnader har skadats, minskar din proprioception. Varje period av minskad rörlighet i leden kommer också att lägga till denna nedgång. Om den proprioceptiva kontrollen av din axel är dålig, minskar förmågan att använda din axel naturligt i alla rörelseområden utan att orsaka smärta eller klämningar eller onödiga rörelser, och din axel riskerar ökat slitage och att utveckla en annan skada.
Leden mellan ditt skulderblad och din bröstryggrad (kallad skulderbladsleden) är särskilt viktig för den övergripande proprioceptiva kontrollen av axelleden. Axelbladets ytterkant skapar faktiskt axelns sockel. Tillsammans skapar skulderbladsleden och själva axelleden (inklusive rotatorcuffmusklerna) den kompletta axelgördeln; hela axelbältet måste fungera tillsammans för normal axelrörelse.
Kontrollerad axelsrörelse tillsammans med tillräcklig rotationsstyrka håller kulleden i axelleden ordentligt centrerad i ledets uttag och undviker smärta eller oönskad rörelse i leden. Denna kontroll och styrka är särskilt viktig när du använder din lem nära eller över axelhöjd och speciellt under snabba eller repetitiva armrörelser som att kasta.
Av denna anledning kommer din fysioterapeut att lära dig hur du korrekt styr axelbältet under dina rehabiliteringsövningar, men kommer också att lära dig hur du överför denna kontroll till dina dagliga aktiviteter. Återigen kommer detta att förhindra överdrivet slitage på axelleden även under upprepning av vanliga vardagliga uppgifter.
Förutom att rehabilitera själva axelleden, rekommenderar vi starkt att behålla resten av kroppens kondition med regelbunden träning även när du återhämtar dig från kalkaxel. Kardiovaskulär kondition kan upprätthållas med fitnessaktiviteter i de nedre delarna av kroppen, till exempel promenader eller användning av en stationär cykel eller stegmaskin. Ingen av dessa övningar bör orsaka obehag i axeln; om de gör det, diskutera med din sjukgymnast att ändra aktiviteten.
Rehabilitering efter kirurgiskt ingrepp
Rehabilitering efter axeloperation för förkalkande senit kan vara en långsam process om du har haft ett öppet ingrepp. Du kommer förmodligen att behöva delta i terapipass i sex till åtta veckor, och du bör förvänta dig att fullständig återhämtning tar tre till fyra månader. Att få axeln att röra sig så snart som möjligt är viktigt, men detta måste balanseras med behovet av att skydda de helande vävnaderna.
Din fysioterapeut kommer att vägleda dig genom lämpliga övningar vid rätt tidpunkt och se till att du går framåt med dina övningar så snabbt du kan utan att äventyra den kirurgiska platsen. Återhämtningen från ett kirurgiskt ingrepp för en förkalkad seninflammation kommer att gå mycket snabbare och axeln ska röra sig bra även inom 2-3 veckor.
Du kan behöva bära en sele för att stödja och skydda axeln några dagar efter operationen oavsett om du har haft en öppen eller artroskopisk procedur. Din kirurg eller sjukgymnast kommer att ge dig råd när det är säkert att sluta använda selen.
God hållning och adekvat axelproprioception är också avgörande för postoperativ rehabilitering. Att tränga ihop axelleden med sjunkande ställningar eller dålig kontroll över axelgördeln kommer att lägga press på de senor som har rensats upp under operationen och kommer att leda till pågående inflammation, smärta och slitage i axelleden.
